En rödlätt skönhet i Västra Frölunda masar sig fram och är inte längre sitt vanliga, pigga jag. Hon var på date för några veckor sedan och sedan dess är ingenting längre sig likt. Hennes människa hoppas förstås att det är tecken på att hon väntar smått och jag, som efter två år av hundlöshet har bestämt mig för att det får vara nog, biter naglar och studsar högt varje gång ett sms plingar i min telefon. Det är löftet om snabba besked som spökar. Jag och skönhetens människa fann varandra tämligen kvickt när jag tog kontakt med frågon om eventuella kullplaner. Och nu, helt utan att egentligen förstå varför, har det blivit viktigt att få en valp just därifrån.

Nu är det ju inte så att det vimlar av uppfödare med planerade kullar av just den ras vi bestämt oss för men det har heller inte föresvävat mig att testa andra möjligheter, om just den här skönheten skulle visa sig vara skendräktig.

Efter alldeles för många månader med coronarestriktioner har efterfrågan på valpar ökat lavinartat, har jag förstått. Nu råkar det bara sammanfalla med att vi börjar känna oss redo för en ny vovve, sedan vår gamla dam lämnade oss för drygt två år sedan

Att vi ens kan komma ifråga hos uppfödaren vi hittat handlar egentligen bara om att vi klickade och liksom tyckte att det kändes rätt från båda håll. Det och att vi inte bor så väldigt långt ifrån varandra. Det senare är viktigare än vad man kan tro, speciellt när valpen nyss flyttat hem till dig och frågorna är många.

Medan vi väntar, lånar vi ibland barnbarnet Kerstin, en chokladbrun, otroligt vacker lagotto romagnolo som flyttade hem till min dotter och hennes sambo för ett knappt år sedan.

Hon är förstås alldeles fantastisk och har redan hittat en bra lekkompis i grannens golden retriever Annie. När jag ser de där två fara runt på ängarna i närheten av oss funderar jag över hur en ny liten valp skulle kunna platsa där? Det är en betydligt mindre hund vi tänker oss men ändå en ganska robust sak. Både Kerstin och Annie är godmodiga mademoiseller, så de kommer nog att släppa in en ny valp i leken. Åtminstone ibland och för en liten stund.
En norwichterrier med pigg uppsyn och korta ben är det som vi hoppas snart skall få flytta in hos oss. En liten ulligan som skall få följa med på alla de resor som vi planerar att återuppta när det eländiga viruset lugnar ner sig.
I bil genom Europa ner till södra Frankrike, till exempel, och kanske ibland i en hundväska ombord på ett flygplan?

Just resandet som vi brukar ägna oss åt är en av anledningarna till att vi vill ha en liten hund. Det blir liksom enklare då. Vår förra hund hängde med överallt och var dessutom välkommen precis överallt på våra resor genom Europa; på färjor, tåg, hotell, restauranger, caféer och diverse butiker.

Att resa med hund öppnar dörrar och bjuder på oväntade möten, och bättre resesällskap än vår världsvana hundmadame, salig i åminnelse, kan jag inte tänka mig.
Dags alltså, för nya reseäventyr med en ny pälsförsedd resekamrat. Redan nästa sommar, kanske, om vi har tur?
Tills dess längtar jag och håller tummar.
Snart vet jag, oavsett.